Den svarta byn, del 2

Än en gång rörde sig gardinen i det närmaste huset. En liten blek barnhand syntes, men försvann med en liten duns mot rutan när en större skepnad visade sig. Det var en kvinna med svarta ögon som stod där. Kvinnan i de gula kläderna tittade på henne, men kvinnan försvann lika hastigt som hon visat sig. Den svarta gardinen täckte återigen fönstret, kvinnan och barnet vare sig syntes eller hördes mer.

Kvinnan i de gula kläderna fortsatte på den lilla svarta vägen mellan husen. Var hon än gick var dörrarna stängda och ingen människa eller djur visade sig. Kvinnan promenerade runt i staden hela dagen, obekymrad om tystnaden omkring henne. Så kom kvällen och kvinnan återvände till hästen i stallet. Det var som att den hade väntat på henne hela dagen. I hästens halmbinge syntes ett svagt gult halmstrå. Natten sänkte sig över byn och kvinnan sov tillsammans med hästen.

Nästa dag följde samma procedur. Och natten kom. På morgonen den tredje dagen vaknade kvinnan och såg på hästen. Halmen som låg i halmbingen var ljusgul. Hästen åt nöjt medan den mörkbruna luggen guppade framför ögonen. Kvinnan reste sig och gick ut i byn. Nu öppnade sig en dörr till ett av husen. En lång man med gråa kläder kom ut. Han följdes av ett litet barn i svarta kläder som höll honom hårt i handen. Kvinnan nickade när hon passerade och mannen besvarade hennes nick. Dörren stängdes. I nästa hus var gardinerna fråndragna. Inne i huset kunde hon se några barn leka med en boll. En man stod och lagade mat vid vedspisen.

Kvinnan gick vidare och nådde floden. Den glittrade mot henne i solskenet. Kvinnan gick över den gråa bron. Nere i djupet splattrade en skugga till. Kvinnan gick vidare och kom till det sista huset på gatan. Där stod dörren öppen. Utanför huset stod en ung kvinna med bruna ögon iklädd svarta kläder. Hon tittade på kvinnan i de gula kläderna och ett svagt leende drog över hennes ansikte. Hon sträckte fram en hand med ett rött äpple. Kvinnan i de gula kläderna tackade henne och gick vidare.

Så kom natten kom den tredje dagen. Kvinnan gick och lade sig i höskullen igen. Den bruna hästen tittade på henne och fnyste sakta som att beklaga att kvinnan varit iväg under dagen.

Nästa morgon vaknade kvinnan av ett barnskratt. Två barn lekte vid hästen. Hästen sniffade i luften och blåste en puff mot sin ljusbruna lugg. Barnen var klädda i ljusgråa kläder och märkte inte kvinnan på höskullen. Hon rörde sig försiktigt, men de verkade inte bry sig om hennes närvaro. Kvinnan samlade ihop sina saker och började sin promenad genom byn. Dörrarna till husen stod öppna. Det hördes skratt och samtal pågick runtomkring henne. De vuxna i byn nickade mot henne när hon gick förbi. Kvinnan i de gula kläderna nickade leende tillbaka. Så gick hon över bron och nådde det sista på huset på gatan. Där var flera barn ute, deras hår blänkte i solen. De lekte med en gulbrun liten hundvalp som skällde glatt. Den unga kvinnan som gett henne ett äpple dagen innan kom ut ur huset. Hon undrade om kvinnan i de gula kläderna ville dela hennes frukost. Det ville hon gärna. Under långsamt samtalande delade de en enkel frukost bestående av nybakat bröd som fortfarande rykte och en bit ost som smakade salt. Efter måltiden tackade kvinnan i de gula kläderna den unga kvinnan för gästfriheten och gick. När hon kom ut ur solen drog hon ner den stora gula hatten med de gråa kanterna för att skydda ögonen. Hon rättade till sin rock med de svarta manschetterna och strök med handen längs med topparna på sitt gråa hår. Sedan fortsatte hon obekymrat ut ur staden, över de böljande ängarna med de färgglada blommorna och genom den gröna skogen med doften av mossa i näsborrarna och i sällskap av kvittrande fåglar.

S-L-U-T

Annonser

Den svarta byn, del 1

Det var en gång för länge länge sedan i ett land långt långt bort. Där fanns en liten by nere i en dal mellan några kullar och berg. En flod flöt genom dalen och genom byn. Vattnet i floden var svart och alldeles matt. Över floden gick en liten bro. Bron var svart. Husen på båda sidor om floden var svarta, staketen runt husen likaså. Buskarna var svarta, blommorna var svarta, till och med gräset var svart. Människorna som bodde i husen hade svarta kläder och svarta skor. De hade svarta ringar under ögonen och sorgkanter under naglarna. Blicken i deras ögon var alldeles svart. Det som inte var svart i staden, var antingen mörkt grått eller lite ljusare grått. Inga andra färger fanns i byn. De få djur som levde i byn var svarta eller gråa. Inga insekter surrade i blomrabatterna.

Varje dag drog en ljummen vind genom byn som spred en unken fuktig lukt mellan husen och bland de som levde i byn. Inga andra lukter fanns att uppleva. Aldrig hade byborna känt doften av nybakat bröd, en nyutslagen nyponros eller ett nyfött barns nya lukt.

Runt omkring byn växte svart gräs på svarta ängar. Träden i skogen var svarta. Men ju längre bort från byn man kom desto mindre svart var allting. Ännu längre ifrån byn var skogen och bergen bara gråa. Och ännu längre bort var allting ljusgrått. De byar som fanns runtomkring var fulla av färg och lukter. Byborna i dessa byar undvek de gråsvarta skogarna. Barnen fick höra historier om den svarta byn som endast ett fåtal sett och vad som kunde hända om gick i den svarta skogen. Den svarta floden ville ingen ta vatten ifrån.

Alla som bodde i den lilla svarta byn var födda där, de levde i byn och de dog och begravdes där. De åkte aldrig iväg någonstans och det kom heller aldrig några besökare.

Men så en tidig morgon kom en kvinna till byn. Kvinnan var helt klädd i gult, från hatten med stort brätte högst upp på hennes huvud, till hennes gula blanka skor. Däremellan var hennes långa vida kappa gul och hennes ögon lyste varmt gyllenbruna i det bruna ansiktet. En stor gul väska hängde tvärs över hennes kropp.

När kvinnan gick in i byn gömde sig invånarna hastigt i sina små svarta hus. Kvinnan gick från hus till hus i hela byn, men ingen öppnade. Det var alldeles tyst, inte ett barnskrik eller ett hundskall hördes. Vinden gjorde sin dagliga runda i byn, den och kvinnan var de enda som rörde sig på gatorna.

Kvällen kom och byn blev mörk. Kvinnan slutade knacka på husdörrarna, hon sökte istället upp en höskulle som hon klättrade upp i. Ur sin väska tog hon fram en gul filt som hon svepte om sig. En häst i närheten tittade på henne och tuggade på sin svarta halm. Natten kom och ingenting syntes i mörkret. Inga stjärnor syntes på himlen, ej heller månen lyste upp natten.

Efter en lång mörk natt vaknade kvinnan. Hon vek ihop sin filt och satte sig bredvid hästen. Hon tittade på den medan hon tog fram sin väska igen och grävde i den. I en liten tygpåse plockade hon fram nybakat bröd och en bit hård smulig ost. Brödskorpan var gyllene och osten lyste nästan, så gul var den. Men det var inte färgerna som fick hästen att vända sitt stora svarta huvud med de svarta ögonen mot kvinnan, utan det var matens underbara doft. Kvinnan bröt en bit av brödet och en bit av osten. Hon tog en stor brödbit och sträckte fram mot hästen. Hästen rörde sig blixtsnabbt mot hennes hand och i ett ögonblick hade brödet försvunnit in i hästens mun. Kvinnan sträckte fram en bit ost och den gick samma väg. Kvinnan tog en bit bröd och ost till sig själv och åt tillsammans med hästen. Sedan satt hon där bredvid hästen en lång stund. Hon tittade på de svarta blommorna, de svarta buskarna och de lika svarta husen. I huset som låg närmast rörde sig en svart gardin nästan omärkligt, men kvinnan såg och nickade för sig själv. Hon reste sig upp och tog upp sin väska. Sedan strök hon hästen försiktigt på sidan till avsked.

Tidigare äldre inlägg